...
Jag har nog aldrig varit speciellt känslig under den "kvinnliga delen av månaden", kanske något mer lätt irriterad men annars snarare tvärt om. Men denna gång så tjuter jag mest hela tiden, det mesta känns meningslöst och jag är trött på vardagen i allmänhet. Allting känns krångligt och jag bara längtar tills den dag jag slipper så många "måsten" och "jag vill men kan inte".
Jag är nog inte den personen som brukar vara missnöjd eller deppig. Oftast är jag nog ganska uppåt när jag är bland människor.
Jag klagar ganska ofta på saker, men det är nog mest på de saker som jag inte kan förändra. Jag klagar för att jag inte kan förändra. det är den tråkiga sidan av livet, att allt inte alls är som man vill att det ska vara.
Min vardag är ganska tråkig. Jag jobbar sällan, jag är oftast för uttråkad av livet att jag har lust att hitta på saker. Jag försöker ständigt hitta motivation till att gå ner i vikt, men trillar dit om och om igen. Jag har 0 självdisciplin, vilket gör att jag sällan gör saker för att förbättra min situation, vilket också gör att jag klaga över den, vilket självfallet är mitt eget fel. Jag peppar ständigt mina medmänniskor att förbättra sina självförsatta situationer, men följer såklart inte mina egna råd.
Jag har alltså en full dos självinsikt men är för lat och uttråkad för att göra något åt saken.
Jag skriver inte för sympati eller för att få tröst, det har jag nog aldrig gjort. Jag skriver nog antagligen för att jag en solig dag ska gå in på min egen blogg och läsa igenom det jag skriver och ta mig själv i kragen, (vilket troligen aldrig kommer hända), och för att jag ska få se vilken liten ful pessimist det lever i mig. Jag skulle gärna ta honom i kragen, sätta honom på ett flyg till Nord Korea och hoppas att aldrig få se det patetiska lilla aset igen, men varje gång jag får en motgång kryper han upp där igen, lik som på beställning, för att tala om att jag måste sluta tänka på annat och se det i ett ljusare perspektiv och genast, omedelbums(!), ska tänka på ett så negativt sätt som bara möjligt.
Jag tror att jag är ganska duktig på att berömma andra människor för vad de åstadkommer och för hur duktiga de är. Jag är nog också ganska duktig på att tala om för mina medmänniskor att de kommer att klara det där de sysslar med, eller att de kommer få det det jobbet, men(!) att om det inte går som de vill så gör det ingenting. Livet går vidare och de kommer att få nya chanser att nå just sin idealiska vardag och att uppnå sina drömmar. När det kommer till mig själv har jag en tendens att övertala mig själv att det inte funkar riktigt så för mig själv. Jag är rätt snabb på att förklara för alla runt omkring, (vilket troligen många av mina vänner känner igen), att jag aldrig kommer att bli riktigt den person som jag vill vara, och att min framtid ser ganska monoton ut. Varför jag gör så har säkert en jättefin förklaring. Jag tror inte det har med min uppväxt att göra. Jag tror inte heller det har med att göra hur andra människor behandlar mig eller hur de jag umgås med lever. Jag tror att jag har tänkt såhär om mig själv sen jag var ganska liten, och att jag aldrig satt ner foten för mig själv och "valt" att leva lyckligt, att vara bekväm med mig själv och hur mitt liv ser ut.
Jag har ju alltid pressat mig själv, alltid sett att det finns ett ännu gröna gräs på nästa sida, och kanske lite grönare ändå om jag går lite lite längre. Tanken på att vara "nöjd" skrämmer mig, för hur kan man vara nöjd? Ja, jag är medveten om att det finns folk som jag det sämre och att jag har det helt helvetes bra, men samtidigt vill jag ju ha det lite bättre.
"Hur bra man än har det så kan man alltid få det lite bättre". Jag läste det någonstans någon gång för länge sen och jag tror det rubbade min uppfattning om livet lite grann. Jag skyller inte på det och säger att det är pga det som jag är så onöjd (inte missnöjd, onöjd) över hur mitt liv ser ut just nu, men jag tror att jag kanske just då inte behövde höra just dem orden.
Det är ganska galet vad mycket man tänker ibland. Ganska sjuka tankar, eller hur? Egentligen tror jag att man mår bäst av att inte tänka så mycket, och att istället gå på känslan man har för stunden. Det är dock väldigt mycket lättare gjort än sagt, och det är där för jag, liksom många andra, tampas med att försöka besegra mig själv och att få återuppstå som Fröken Positiv som håller en glad min och trots alla livets orättvisor.
En vacker dag kanske jag tar mig själv i kragen och läser igenom just allt det här som jag själv skriver just nu, och jag kanske till och med inser att det bara är jag själv som sätter gränsen för hur lycklig jag tillåter mig själv att vara.
Av någon anledning är jag redan på bättre humör efter att ha skrivit av mig lite, och delat en skvätt av mina tankar, så att alla andra kan läsa och inse hur rubbat mitt tankesätt är när jag inte har en toppendag! Vilken tur att det ändå är en ny dag imorgon :)
Jag är nog inte den personen som brukar vara missnöjd eller deppig. Oftast är jag nog ganska uppåt när jag är bland människor.
Jag klagar ganska ofta på saker, men det är nog mest på de saker som jag inte kan förändra. Jag klagar för att jag inte kan förändra. det är den tråkiga sidan av livet, att allt inte alls är som man vill att det ska vara.
Min vardag är ganska tråkig. Jag jobbar sällan, jag är oftast för uttråkad av livet att jag har lust att hitta på saker. Jag försöker ständigt hitta motivation till att gå ner i vikt, men trillar dit om och om igen. Jag har 0 självdisciplin, vilket gör att jag sällan gör saker för att förbättra min situation, vilket också gör att jag klaga över den, vilket självfallet är mitt eget fel. Jag peppar ständigt mina medmänniskor att förbättra sina självförsatta situationer, men följer såklart inte mina egna råd.
Jag har alltså en full dos självinsikt men är för lat och uttråkad för att göra något åt saken.
Jag skriver inte för sympati eller för att få tröst, det har jag nog aldrig gjort. Jag skriver nog antagligen för att jag en solig dag ska gå in på min egen blogg och läsa igenom det jag skriver och ta mig själv i kragen, (vilket troligen aldrig kommer hända), och för att jag ska få se vilken liten ful pessimist det lever i mig. Jag skulle gärna ta honom i kragen, sätta honom på ett flyg till Nord Korea och hoppas att aldrig få se det patetiska lilla aset igen, men varje gång jag får en motgång kryper han upp där igen, lik som på beställning, för att tala om att jag måste sluta tänka på annat och se det i ett ljusare perspektiv och genast, omedelbums(!), ska tänka på ett så negativt sätt som bara möjligt.
Jag tror att jag är ganska duktig på att berömma andra människor för vad de åstadkommer och för hur duktiga de är. Jag är nog också ganska duktig på att tala om för mina medmänniskor att de kommer att klara det där de sysslar med, eller att de kommer få det det jobbet, men(!) att om det inte går som de vill så gör det ingenting. Livet går vidare och de kommer att få nya chanser att nå just sin idealiska vardag och att uppnå sina drömmar. När det kommer till mig själv har jag en tendens att övertala mig själv att det inte funkar riktigt så för mig själv. Jag är rätt snabb på att förklara för alla runt omkring, (vilket troligen många av mina vänner känner igen), att jag aldrig kommer att bli riktigt den person som jag vill vara, och att min framtid ser ganska monoton ut. Varför jag gör så har säkert en jättefin förklaring. Jag tror inte det har med min uppväxt att göra. Jag tror inte heller det har med att göra hur andra människor behandlar mig eller hur de jag umgås med lever. Jag tror att jag har tänkt såhär om mig själv sen jag var ganska liten, och att jag aldrig satt ner foten för mig själv och "valt" att leva lyckligt, att vara bekväm med mig själv och hur mitt liv ser ut.
Jag har ju alltid pressat mig själv, alltid sett att det finns ett ännu gröna gräs på nästa sida, och kanske lite grönare ändå om jag går lite lite längre. Tanken på att vara "nöjd" skrämmer mig, för hur kan man vara nöjd? Ja, jag är medveten om att det finns folk som jag det sämre och att jag har det helt helvetes bra, men samtidigt vill jag ju ha det lite bättre.
"Hur bra man än har det så kan man alltid få det lite bättre". Jag läste det någonstans någon gång för länge sen och jag tror det rubbade min uppfattning om livet lite grann. Jag skyller inte på det och säger att det är pga det som jag är så onöjd (inte missnöjd, onöjd) över hur mitt liv ser ut just nu, men jag tror att jag kanske just då inte behövde höra just dem orden.
Det är ganska galet vad mycket man tänker ibland. Ganska sjuka tankar, eller hur? Egentligen tror jag att man mår bäst av att inte tänka så mycket, och att istället gå på känslan man har för stunden. Det är dock väldigt mycket lättare gjort än sagt, och det är där för jag, liksom många andra, tampas med att försöka besegra mig själv och att få återuppstå som Fröken Positiv som håller en glad min och trots alla livets orättvisor.
En vacker dag kanske jag tar mig själv i kragen och läser igenom just allt det här som jag själv skriver just nu, och jag kanske till och med inser att det bara är jag själv som sätter gränsen för hur lycklig jag tillåter mig själv att vara.
Av någon anledning är jag redan på bättre humör efter att ha skrivit av mig lite, och delat en skvätt av mina tankar, så att alla andra kan läsa och inse hur rubbat mitt tankesätt är när jag inte har en toppendag! Vilken tur att det ändå är en ny dag imorgon :)
