Justice
Blir irriterad på hur folk tilltalar mig ibland. Det är faktiskt såhär att tro det eller ej men jag har kämpat med att växa ifrån barnfasonerna. Jag var sent ute, det vet jag. Jag har ofta inte tänkt mig för, eller snarare, jag har provoserat människor för att få någon slags reaktion. För sådär 2 år sen. Jag har tagit tag i mitt/mina problem och accepterat vem jag är.
Jag har vuxit ur mitt skal och bildat min egen uppfattning om folk, om betéenden och om mig själv. Jag har väldigt svårt för människor som säger sig ha problem, när de i själva verket gör allt för att stanna där de är. Människor som ber om hjälp för att få vara mitt centrum. Jag vet att jag för lätt tar andras hand och faller med dem, när jag egentligen skulle hjälpa dem upp. Därför låter jag bli att ta din hand, jag finns som ett stöd men inte som din hand.
Jag tror på människan, jag tror att ingen kan någonsin hjälpa dig utom dig själv. Alla kanske inte har samma förutsättningar men vi börjar alla på samma punkt. Vi väljer en väg. Sen struntar jag i om du är född med silversked i munn eller någonstans mer olyckligt. Jag tror att livet blir bättre om du accepterar din situation och väljer en väg.
Jag tollererar inte att bli tilltalad som en idiot. Jag är inte trög eller mindre intellektuel för att jag stavar sämre än du eller inte kan de saker du kan. Jag är genomtänkt och menad. Jag accepterar mig själv, så som jag är idag, och så som jag blir. Jag väljer min egen väg.
Tror få människor kommer läsa igenom detta. Det låter säkert sämre i era öron än i mina. Men ja, ibland behöver man skriva av sig.
Kommentarer
Trackback
