jennieerikamarie

har sökt en massa jobb på stället jag tänker flytta till i början på nästa år. nedslaget är när man får en massa "nej-mail". kan de inte bara säga "ja, välkommen hit!". igår och idag har varit de värsta dagarna på länge. bara människor som sviker och inte förstår när man säger nej. jag försöker verkligen rycka upp mig, jag har det ju okej ändå (?), men jag vill inte förlora fler vänner nu.

p.s. det är läskigt att läsa sin egen blogg. är jag verkligen såhär deppig? inte irl iaf? :s

jävlar vad jag kämpar. ni har ingen aning eller hur? jag har inte ens ett skit av skriva om men jag behöver skriva av mig. hur jag än vänder och vrider på det gör jag alltid samma misstag. jag försöker vara snäll, får skit tillbaks och sen jävla är det krig. en vän tyckte jag var sjuk som gillar att såra andra. det är inte det att jag gillar att såra folk, jag bara gillar att ... oj vad stopp det tog. satt just och stirrade in i skärmen i säkert en halvminut i hopp om att något skulle dyka upp i skallen. tomt. allting är så jävla tomt. har tappat hoppet om att någonsin få känna lycka igen. alltså inte dendär "jag har fått jobb yay" eller "åh han gillar mig yay"- lyckan utan den där "jag kan somna utan att behöva gråta"- lyckan. jag borde börja skriva en bok. "en flickas hat mot världen" eller "ondskan". synd att den redan finns, borde tagit patent på den när jag kunde.
jag borde egentligen gå ut med mina vänner ikväll, men jag känner att orken inte finns där. hela denna dag har varit så jävlka uppochner. jag borde aldrig tagit upp telefonen och allt detdär. borde åkt hem och sovit, borde sovit hela dan for what anyone cares. fyfan vad patetiskt livet är. alla söker lycka som om den fanns. det gör den inte. jag lovar.

Idag var första gången på länge som jag grät för att jag var ledsen. Inte arg, inte något annat än ledsen. Det var skönt samtidigt som hjärtat ville falla ur bröstet. Jag ångrar mycket, men nu känns det okej.

jag vill – få tag i ett jobb och flytta hemifrån
jag har – ont i magen
min senaste kyss – var med thomas
jag lyssnar mycket på – breathe carolina
jag funderar på – att flytta uppåt
jag pratar – alldeles för mycket
jag gillar inte – att vara ensam
min första kyss – minns jag inte
kärlek är – inte helt okej
jag gillar – att glo på film med trevliga människor!
jag kommer alltid att – stå för vad jag säger
jag är förälskad i – breathe carolina
sist jag grät var – en stund sen
min mobiltelefon är – värdelös

Jag känner mig lugn nu. Det är okej att inte vara okej, jag accepterar det. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

även fast jag varit iväg hela dagen igår och hela dagen idag känner jag mig ensam. har ingen stabilitet eller trygghet längre. är väldigt pratglad dock. jag har ganska mycket att säga. får dock spelet på att folk tror jag är osmart. jag är smartare än ni tror. gör ingenting om dagarna. glor på facebook och önskar att jag hade andras liv, eller ser på tv och önskar att jag hade deras. ingenting roar mig riktigt längre, möjligen en kort stund innan jag börjar tänka på allt igen.

har iallafall bestämt mig för att flytta nu. vet inte riktigt när det blir, beror helt på. mamma och jonas verkar stöttande. verkar som det iallafall. dock blir man något ledsen när min körda lillebror säger "gött".

vad händer mer då? jo är väl relativt utmattad psykiskt, inte för att jag har något att lägga energi på ändå. söka jobb då möjligen. men hur ska man kunna söka jobb när man inte ens ser någon andledning till att gå upp ur sängen på morgonen? vad ska jag göra hela dagarna då? sitta på stan på samma gamla ställa med samma gamla folk och dricka kaffe och snacka skit. det är nog det mest händelserika i mitt liv just nu.

var hos farfar och farmor idag, eller ja, Jonas föräldrar. det var väl trevligt. min kusin hade fått högsta betyg i sexualkunskap, vilket var mer än vad du och jag behövt veta. vi åt smörgåstårta. "hoppas den är god!" sa farfar, "det var jag som beställde!". han var stolt, den var äcklig. jag tryckte ändå i mig en bamsebit fast jag lika gärna kunde skyllt på magont eller något annat skit. vi satt hos dem i säkert 2 timmar. jag ville inget hellre än att sjunka ner under bordet och inte finnas. jag tror inte någon av alla gästerna där ser att jag inte är okej, men när dom ser mig i ögonen får jag för mig att de vet så jag undviker gärna ögonkontakt om jag kan.

faktum är att jag inte mår dåligt "pga". jag bara gör det, inte pga något speciellt. jag ser liksom inget roligt med att göra saker just nu. det kommer när jag flyttar bort från all skit här. varje millimeter av mjölby ger mig kramp i magen. jag vill knappt visa mig längre för jag vet att folk dömmer mig.

för ca 2 år sen var jag en skitsnackande jävla bitch. idag försöker jag bara få folk att glömma det gamla jag och välkomna nya mig som vill hjälpa. istället utnyttjar de mig. istället blir jag en svart taxi *host*gratistaxi*host*, jag blir en psykolog, någons mamma, en bank, ja vad som helst. för att jag finns får jag dela med mig av allt jag har. det går till en viss punkt sen blir man bara knäckt varje gång någon skriver till en. "hej jennie", "NEJ JAG HAR INGEN BENSIN/PENGAR/TID/LUST TILL/MED DIG". fast jag skulle aldrig säga så. istället är det "självklart" eller "visst" som slinker ur min stora mun.

jag tänker radera all tid, skapa något nytt. flytta. flytta. flytta. snart snart snart!!!
jag kan inte vänta, det pirrar i hela kroppen samtidigt som jag gråter varje gång jag tänker på det. nej inte av lycka. av rädsla. tänk om jag ger folk fel intryck det första jag gör? tänk om de tycker jag är falsk? "du blir det du är". nej? jag är snäll, trevlig och... ja något mer bra. givmild kanske. enligt stan är jag elak, hemsk, lögnaktig, falsk, äcklig. förlåt att jag satte min fot innanför er luft, förlåt att jag klev på er mark för mer fel än så har jag tyvär inte gjort.

haha, som att någon faktiskt läser detta? om du har läst allt detta har du väldigt lite fritid som jag. precis som jag. men tack. för att du läser. skulle kännas bra om jag för en gångs skull fick förklara mig.

från och med nu ska jag älska de som vill mig väl, undvika dem som vill skada mig och se livet från den ljusa sidan. det finns de som har det värre än mig och jag borde vara glad för det jag åstakommit. jag är stark, jag klarar allt.

har ni någonsin känt som att man gråter fast det inte kommer tårar? jag hatar att följa mitt hjärta. det blir bara en massa smet av skiten.

haft en helt fantastisk dag med mina små vackra äpplen på stan, men varför är jag ändå så nere? suck...

jag har bestämt mig nu. det får vara nog! jag ställer ALLTID upp på mina vänner. jag skjutsar er överallt, åker till er när ni är ledsna, köper det ni vill ha, finns alltid ett telefonsamtal bort. men, när jag ber om något är det alltid gnäll. "nae har inga pengar/bensin/tid/lust" etc. fyfan vad trött jag blir rent ut sagt. jag är den bästa vännen en människa kan tänka sig, det är jag ta mig fan! men vissa av er undrar jag ta mej fan hur ni kan tänka såhär! fyfan för er!!